Ett stycke som precis fick mig att gråta, ur en bok som jag läser just nu (Ifrån denna boken fick David, min pojkvän, sitt namn)

Han borde inte ha gått in i huset. Maria--varje gång han log när han såg henne, hade han vetat, att det var något som han hade glömt, något viktigt. Han hade glömt det viktigaste i konsten att uthärda att vara till: att inte tycka om någon. När Johannes dog hade han tänkt att han själv dog. Men när han blev frisk och visste att han inte kunde dö genast, hade han insett att han aldrig, aldrig fick lov att fästa sig vid någon. Aldrig. Om man var likgiltig kunde man härda ut. Under alla åren i lägret hade han kommit ihåg det.

Och nu kunde ingenting mer bli bra som förr. Även om de inte letade efter honom, även om han kunde bevara sin frihet och inte frös för mycket eller svalt, så skulle det aldrig bli det samma mer. En annan pojke, en som inte var fel, han hörde till ett ställe och till andra människor. Någon älskade honom, och han kunde älska någon. Men själv måste han alltid vara David.

- Gud sa han. Gud över de sköna ängarna och det stilla, rinnande vattnen. Jag ber inte om hjälp, för jag kan ju inte ändras från att vara David. Men du måste få veta att de sköna ängarna och de stilla, rinnande vattnen inte är nog att leva för, inte heller friheten. Inte när man råkat komma ihåg att det finns kärlek och man själv ingen har, därför att man är fel och bara en pojke som flyr. Jag talar om det för att du ska veta, att du inte längre behöver hjälpa mig så att De inte fångar mig igen. Det gör ingenting. Tack för de gånger du hjälpte mig, när jag ännu trodde att det kunde vara bra att leva ett tag. Jag är David. Amen.